Jag ser det valla, jag ser det valla...
Igår öste regnet ner hela dagen (detta är en anledning till att hösten är deppig, vad hände med det vackra höstvädret med de fina färgerna?). På grund av det helt otroligt dåliga vädret igår blev det ändring på dagens skidlektion med skidgymnasiet, eftersom vädret gjorde det svårt att åka rullskidor. Istället blev det ett teoripass med förberedelser inför det kommande lägret nästa vecka. Vallning och rengöring av ett par klassiska skidor stod på programmet och de höll till i UIFs vallningsbod uppe vid Lassarlyckan.
Först gick de igenom rengöring och borttagning av klister och när det var avklarat fortsatte Markus med att gå igenom hur man rengör glidytorna samt lägger på glidvalla (ja...). När detta var gjort gick han igenom hur man bygger upp en fästvallning på en rengjord skida. Först så sandpapprade han fästzonen och sedan lade han på en hårdare burkvalla cirka 2 lager som fungerar som en grundvalla för att sedan lägga på den aktuella fästvallan cirka 4-5 lager.
När jag varit med Markus och åkt skidor har jag åkt på vallningsfria skidor, vilket är ett mycket bra alternativ tycker jag eftersom jag är helt lost då det kommer till vallning (och skidor, men men…). Det här med vallning är en hel vetenskap. Det är rätt intressant att titta på när Markus jobbar med sina skidor, om han vallar eller rengör dem efter tävling med mera. Han är helt uppe i det han gör, och för honom verkar tiden bara flyga iväg, (det är samma som med klockorna…) det är helt fantastiskt att se att detta kan engagera så otroligt mycket. Och det är koder när man snackar valla, alla olika vallor som finns. Beskrivna med nummer, namn och färg på burkarna, och de är anpassade till grader och snö (ni vet eskimåer ska ju ha så många olika ord för snö… detta är samma fenomen). Ja, att lyssna till en konversation om vallning är som att lyssna på en konversation om rullskidornas skidor... hahaah ;)
Har börjat på en ny bok "Min bästa väns dotter" av Dorothy Koomson. Handlar om relationer och svek och allt som är däremellan och lite till. Två bästa vänner, den ena ska gifta sig och den andra lever som ensamstående mamma. Två månader innan bröllopet kommer det fram att den blivande brudgummen strulat med bästa kompisen och att barnet hon fött är hans. De före detta bästa vännerns skiljs åt och några år senare kommer ett brev till hon som skulle gifta sig från vännen där det står att hon håller på att förlora kampen mot leukemi och att hon vill att hon ska adoptera dottern. Det står på baksidan: "En resa mot ansvar och insikt, förståelse och förlåtelse, men framför allt mot den stora kärleken". Jag har precis påbörjat boken, vill helst läsa hela tiden, den är så underbart välskriven, och så beskrivande och verklig, mycket rörande. Att rekommendera, men bered er innan! 
Hej så länge!
